Morgonbön. Vilket innebär att man vaknar. Vi körde en kramring och Robin var tydligen pigg och bah alla som inte dansar e våldtäktsmän, ah ah ah ah (8).
Efter frukost var det föreläsning. Hela killens familj hade typ fått cancer, han själv också, och hade tillochmed bokat sin egen begravning. Alla satt och grät. Okänslig som jag är, har jag inte kunnat gråta ut på jättelänge, och gjorde inte nu heller. Istället hade jag svårt att hålla mig vaken, för det var verkligen galet varmt därinne.. Fett sämst, och jag hörde inte vad han sa ibland. Typ skuldkänslor. Men jag blev helt putt sen iaf, så fick vi en tio minuter lång rast och sen hade vi jordens mest idiotiska pass. Vi ordnade en låtsasbegravning. Och fan vad dumt det var. Begravning är inte direkt nåt man måste vara förberedd på, inget man måste veta exakt hur det går till. Begravningar vill man helt enkelt inte vara på, så varför en fejkad? Förfan. Och några satt och låtsades gråta, fast skrattade istället, och andra grät på riktigt. Men ja. Efter middagen delades vi in i grupper och fick göra en livskurva - hur vi mått genom åren. Och jag kände mig jättedum när jag berättade om mitt liv, liksom, jämfört med alla andras. Och jag kunde inte andas. Fyra fem tårar rann och sen skulle vi tvunget ha en kramring och det var ganska så awkward shalala, och några satt längre bort på klipporna och grät eller så. När Isabel och My kom fram till mig stannade hela ringen typ där och, gruppkram. Sen tänkte vi på att det är mindre än två veckor kvar nu. Dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar