Fan.

Jag vet inte ens vars jag ska börja. Igår konfirmerades vi och redovisade vad vi lärt oss typ. Bara jag som dog åt skämten. Sen vart vi tvungna att springa till museet till middagen som var hur mysig som helst och ölen smakade skit. <3 Efteråt skulle alla familjer åka hem eller nåt, och vi tillbaka till gården. Vi skulle ta flotten över, men Agnes och Elin dom jävlarna knöt fast den på andra sidan. Så vi fick gå. Vi hade lägerbål och alla ledare är bäst, jag hade hur kul som helst! Sen var det kvällsfika och Linus och Krabban runkade av mina ben. HAHAAHAHA ;-; Andakten var galet mysig och efter den drog vi igång en kramring i slow motion. Jag kramade alla typ sju gånger, hårt. Sen for alla upp till trean och såg Ondskan. Fast jag somnade efter ett tag. Och snarkade tydligen. Seth väckte mig vid klockan fyra. Då gick dom flesta till bastun. Fast inte jag. Jag typ, gick runt lite. My och Isabel gick och la sig och jag vet inte. Jag fotade lite, tills min kamera dog. Det var en solig morgon. I matsalen hade några lagt en gummibåt mitt i alltihop, på ön. Jag tänkte byta plats på alla konf-fotografier, men då kom Jocke och fick oss att flytta tillbaka alla. Kanske ett tråkigt bus hursomhelst men vi har ju fan inte gjort nåt alls. Dessutom hade det tagit längre tid att märka. Aja. Lite fail, så jag la mig under ett bord, och plötsligt var alla borta. För hungrig för att stå. 05.15 - jag går och lägger mig. Vaknade sen vid åtta nånting och gick upp, lite lagom fräsch. Frukost. Fix inför gudstjänst. Gudstjänst. Jag ville fan sjunga med, men det var nog mindre bra för min hals. Sen fick vi vårat gruppfoto, och jag ser ut som Bläckvard - seriöst. Sen var vi tvungna att löpa tillbaka till gården och äta nån skum soppa (potatis, morot, lök, vatten?) sen packa, städa, signera tröjor, andakt. Det började med att Jocke snurrade loss toapapper tre varv runt rummet, sen sjöng vi, och grät, och kramades. Sen skulle vi ha nån jävlig kramring, fast man skulle se varann i ögonen istället för att kramas. Och vi dog ju! Men man fick verkligen inte kramas : "det kan ni göra sen". Det tog hundra år, för jag kollade på några aslänge och sen var jag ju som tvungen att krama dom ovanpå det. Och jag typ hyperventilerade. Sen gick vi ut. Och kramades, och grät, och dog. Och så vart vi tvungna att kliva på tåget. Aj vad ont det gjorde. Sen kom vi fram till färjan och vi grät och kramades. Surprised? Don't be. Åh, alla ledare jag kommer sakna. Robins garv kommer jag sakna. Och alla jävliga ungar som man tagit förgivet att bo där, några meter bort. En månad. Världens bästa månad. Jag kommer sakna My och Ida och Isabel och Klara och Kim och Seth och Filip och Linus och Krabban (även om vi träffas lite då och då, men han har blivit lite mer som en bror för mig.) och Axel och Elin och Marianne och Cornelia och Ludvig och Peter och Sara och Emmy och Emma och Sandra och Bella och åh alla andra också. Och jag kommer sakna kvällsfikat. Och jag kommer sakna Axinas tolkning av anden. Och jag kommer sakna, eller vafan, jag SAKNAR REDAN själva stället, husen och klipporna, lukten (inte vid avloppet), ljuden, aktiviteterna, och jag kommer sakna känslan och stämningen och också dom som förstört stämningen och alla konfapass och att dona, bara att få vara nära er. Men det är slut nu. Och vi har inget inplanerat förrän runt allahelgona eller vad det heter. Och det hjälper inte att mamma kommer och säger "åh vad lena ben du har", det hjälper inte att det ligger en tidning på min säng där det står "he's gonna go bananas", det hjälper inte att Stina har ett par låga vita Converse som står i hallen. Såna som offrades i och med det här lägret. Verkar det som. Men det var det ändå värt. Om man tänker - jag hade inte velat skippa lägret och haft mina skor. Åh, vad pratar jag om jag vill tillbaka och jag vill ha alla er med mig och jag vill krama er och jag vill stanna så föralltid