H.L.

Jävla skitdag egentligen, men försök läsa det här med min snälla röst, för visst är jag arg, men jag menar inget illa och det var den rösten jag hade i huvudet när jag skrev. Spanska gick bra. Matte, visst, vi fixade ledigt imorgon, så vår enda lektion är badet då. (Som jag måste kolla med Felicia om jag verkligen måste vara med på, eftersom jag har mina jävliga sånahär kvinnliga besvär, även om det kunde vara skönt att simma, huhu, WE'LL SEE!) I alla fall! Samhällskunskap. Helvete. Katarina behandlar oss som skit va. Efter lektionen skulle vi sitta kvar och så fucking fort alla gått ut (inte för att dörren var stängd) SKREK hon att vi skulle sluta skratta åt Hedda. Rakt från hjärtat fan, alla tre bah: VA?!
- Inga va. Ni vet vad jag pratar om, mina fina tjejer har också sett det. Hon har bytt klass på grund av er, allt är ert fel, och för att hon inte blir sedd i klassen, men det har varit tre killar som varit jättesnälla och brytt sig om henne blablabla.
Vi försökte fan säga emot, men vi skulle helt enkelt sluta med det, sen skulle vi gå på en gång. Och visst, dom är skitsnälla, snälla människor helt enkelt, men dom kan ju inte påstås brytt sig mer än vi gjort dom senaste åren, för det andra HAR vi inte skrattat åt 'na, men okej. Vi gick och åt, lagom muntra ska jag erkänna, sen letade vi upp Katarina igen. Hur länge som helst snackade vi, mitt på skolgården och allt. Som om hon var i min egen ålder, fast hon är runt 40, kunde jag prata med henne. Eller jag gjorde det iaf. Svor säkert som fan. Jag kan inte prata för Amanda eller Ragna, men jag var så jävla fucking arg! Och Katarina ändrade ändå inte en enda åsikt. Nån har också sagt till Hedda att vi tyckt det var skönt att hon skulle byta klass, vad i helvete, klart det är jobbigt att man inte får garva för att hon är där, eller titta, medan hon själv söker ögonkontakt, med en förjävligt beskyllande blick. Jag vet att alla lärare vi har typ hatar oss nu, och det är så jävla surt att dom inte vet nånting alls om hur det egentligen ligger till. För vi, eller jag ska prata för mig själv, jag har fan ställt upp för dig sen jag lärde känna dig i början av sjuan. Du vill alltid prata om dina problem, och det ska ju en vän kunna lyssna på, det har jag gjort också, sen ska vi gå ut för att prata, så att ingen annan hör, förlåt, men ingen annan har försökt höra heller. Och, förlåt igen, men det är för det mesta skitsaker om Jimmy - att han hälsade på dig imorse, eller att han inte gjorde det. Sen vill du ha en lösning. Att vi ska ringa den och den och fråga och säga det och det, förstår du? Och sen att du ringt flera gånger om dagen och berättat om bra och dåliga saker. Jag har mitt eget liv att bry mig om! Alla tror att du är så blyg och oskyldig liksom, men du tar ju fan plats som fan, och har inga problem alls med att ringa 8.40 på ett lov. Men det kanske bara känns fel för mig, eftersom jag inte ringer och pratar med dig om mina problem. Inte för att jag gör det med nån annan heller. Hur som helst har du ju sagt väldigt ofta att du bara tänker på allt bra som Jimmy gjort för dig och inte det dåliga. Och jag förstår inte hur det kan vara precis tvärtom med oss, så att du bara ser det här som hänt nu, att vi bråkade och jag menar att, vill du vara med oss så får du väl kämpa för det. Inte snacka skit så att alla lärare och andra som inte känner oss tror illa om oss. Har du inget hopp kvar? Du lägger verkligen allt på Jimmy? Katarina sa att du inte är personen som kämpar för nåt och aldrig kommer bli. Om du har samma inställning är det klart du kommer vara så, men det kommer aldrig bli bra för dig. Jag vet att du kan, Hedvig. Men jag orkar inte hjälpa dig, för det spelar ingen roll vad jag säger.